coqrouge

Carl Gustaf Gilbert Hamilton

        alias Coq Rouge



   Innledning
   Oppvekst
   Utdannelse
   Karriere
   Ferdigheter
   Økonomi
   Interesser
   Kvinner
   Venner
   
   Kronologi
   Links

Den omoraliske godingen

samhället, våldet och moralen i Jan Guillous hamiltonromaner

Av Jens Kuhn

Linköpings Universitet
Institutionen för språk och litteratur
Litteraturvetenskap
C-uppsats VT 1994
Handledare: Martin Kylhammar

1. Inledning

När jag läste Coq Rouge för första gången, och allt mer när jag läste även de övriga böckerna om agenten Carl Hamiton, fascinerades jag snabbt av de stora likheter som finns mellan Guillous böcker och Tom Clancys romaner om Jack Ryan. Båda serierna skildrar underrättelsetjänstens verksamhet på ett sätt som jag inte stött på tidigare samtidigt som de gav en politisk bakgrund vilket gjorde att händelserna föreföll mycket verkligare.

Snart upptäckte jag dock att det även fanns skillnader, att det är helt olika syner på samhällena som kommer fram -- och tanken uppkom att det kanske dolde sig en bit politisk propaganda eller ideologi bakom.

Från början hade jag helst velat skriva en jämförande analys av de båda författarna, men det visade sig snart att det inte var möjligt inom den givna ramen. En enkel presentation av författarskapen föreföll inte heller särskilt intressant. Men när jag började läsa artiklar om hamiltonromanerna och upptäckte att det fanns betydligt mer skrivet om dem än jag hade trott, växte så småningom den frågeställning fram som denna uppsats kom till att behandla. Det visade sig nämligen att de allra flesta som hade skrivit om böckerna helt förbisåg både det genremässiga sammanhang hamiltonromanerna måste ses i och Guillous egen uttalade intention. De koncentrerade sig i stället helt på ett fåtal aspekter: våldsskildringarna, elitismen och omoralen.

I min uppsats ska jag med denna bakgrund belysa den kritik som framförts mot böckerna för att sedan undersöka hur våldsskildringen används hos Guillou, huruvida böckerna kan sägas förespråka en antidemokratisk och elitistisk ideologi samt hur samhället skildras, speciellt politikerna och medierna. Jag ska därvid ta hjälp av de få skribenter som försökt sig på liknande uppgifter, speciellt Peter Antmans artikel "Hamilton, Sverige och moralen", i Att läsa världen, 1992, samt andra författare i samma eller liknande genrer, speciellt Tom Clancy. Precis som större delen av kritiken kommer min uppsats att kretsa främst kring våldsproblematiken och moralen.

Bland artiklarna om hamiltonromanerna ska jag ej ta upp vanliga recensioner, utan bara längre artiklar. En genomgång av recensionerna har Peter Antman redan gjort och jag har ingen anledning att ifrågasätta hans slutsatser på den punkten.[1] Den debatt som förts om hela Coq Rougeserien är av större intresse för mig än värderingarna av de enskilda böckerna. Dessutom har jag använt mig av en del av de intervjuer som brukar finnas i de större dagstidningarna varje sommar innan nyaste hamiltonromanen släpps. Den sista boken jag använt i uppsatsen är Den enda segern, som kom ut 1993, den bok som kom ut under sommaren 1994, I hennes majestäts tjänst, har jag inte kunnat ta del av i rätt tid. Inte heller har jag använt mig av sekundärlitteratur som kom ut senare än 1993.

Sidhänvisningarna i fotnoterna syftar alltid på 1:a upplagan om ej annat anges. I några fall har jag använt mig av pocketupplagan.

Till sist vill jag rikta ett varmt tack till Ulf Hedblom som hjälpt mig att leta reda på alla filmcitat och en hel del annat. Tack också till Ingela Jansson och David Ohlén för offrad tid och goda råd.

2. Hamiltonromanerna

Även om hamiltonromanerna hör till de mest lästa böckerna i Sverige någonsin kan det vara på sin plats att i all korthet ge en bild av vad de handlar om.

Coq Rouge

När säpos avdelningchef för terroristbekämpning mördas i sin bil i Stockholm och alla spår pekar på palestinska terrorister får Carl Hamilton sitt första uppdrag. Den både i datateknik och närstrid specialutbildade underättelseagenten, före detta clartéisten och storaktieägaren, specialvapnet som ska ge den svenska underrättelsetjänsten helt nya operativa möjligheter ska tillsammans med säpo utreda mordet. Snart visar sig att misstankarna mot PLO mest är baserade på lösa antaganden och en viss "vana" från säpos sida, samma vana som leder till att den palestinavänlige journalisten på Dagens Eko, Erik Ponti skuggas av den norska säkerhetspolisen i Oslo. Snart kommer dock, med hjälp av något okonventionella metoder och bl a den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, fram att gärningsmännen är att söka i det motsatta lägret - den israeliska underrättelsetjänsten.

Hamilton flyger till Beirut för att kontakta den palestinska underrättelsetjänsten och med dess hjälp samt upplysningar från en israelisk underrättelseagent lyckas han avslöja förberedelserna till ett överfall på PLO-residenset i Stockholm. När han anländer dit håller ett israeliskt specialkommando just på att avrätta personalen och Hamilton dödar de flesta israelerna i eldstrid. Som belöning får han kungens medalj för tapperhet i fält. Av israelerna får han kodnamnet Coq Rouge (=röd tupp).

Den demokratiske terroristen

En västtysk terroristgrupp planerar en aktion mot den amerikanska ambassaden i Stockholm och behöver en svensk sympatisör som kan hjälpa dem med de logistiska detaljerna. På den tyska säkerhetspolisens uppdrag ska Carl Hamilton infiltrera gruppen så att den sedan kan sprängas av tyskarna. Företaget lyckas till en början bra, men när man i Mellanöstern ska skaffa pansarskott för ändamålet ingriper PLO:s underrättelsetjänst som fruktar att terroristdådet kan äventyra fredsprocessen. Carl tvingas avrätta kurirerna för att övertyga palestinierna om att han stå på deras sida. Själv torteras han för att det ska verka mera trovärdigt hos terroristerna i Tyskland att han är den ende överlevande. När den tyska antiterrorenheten GSG 9 slutligen slår till mot terroristerna blir resultatet något blodigare än Carl hade tänkt sig. Förutom alla terrorister dör även en infiltratör från den franska underrättelsetjänsten DGSE.

I nationens intresse

När den ryske underrättelsegeneral som är ansvarig för den sovjetiska undervattensverksamheten i Sverige plötsligt hoppar av och söker skydd hos diplomaterna på den svenska ambassaden i Kairo får Hamilton i uppdrag att säkert föra honom till Sverige. Trots omfattande säkerhetsarrangemang får den militära ryska underrättelsetjänsten GRU dock veta, med vilket plan avhopparen och hans beskyddare ska ta sig från Kairo och arrangerar en flygkapning. Hamilton lyckas oskadliggöra kaparna, förhindrar nödlandning i Damaskus där KGB agenterna redan väntar och föra avhopparen oskadad till Sverige via den svenska FN-basen på Cypern. Ankommen i Sverige avslöjar den ryske amiralen positionerna till tre hemliga ryska undervattensbaser på svenskt territorium. Hamilton och två av hans nyutbildade kollegor spränger dem under en livsfarlig dykaroperation varvid ett okänt antal ryssar omkommer. GRU lyckas dock lokalisera den stuga där amiralen göms och mörda densamme. Hamilton blir kommendör av den franska hederslegionen som tack för att han omintetgjorde flygkapningen och slipper dessutom bli straffad för ett "reflexmord" på en rabiat älskarinna.

Fiendens fiende

Under en permission från fängelset lyckas den ryske spionen Stig Sandström fly till Sovjetunionen. Innan Hamilton kan göra något åt saken måste han dock ta itu med en hel del andra problem. Den sovjetiska underrättelsetjänsten försöker nämligen få honom stämplad som dubbelagent för att hämnas för anfallet mot undervattensbaserna. Enligt en falsk rapport skulle Hamilton redan under sin utbildning i Kalifornien blivit värvad av ryssarna och hela dykoperationen aldrig ha hänt. Medan undersökningen ännu pågår reser Coq Rouge på direkt uppdrag från regeringen till Libanon och befriar med PLO:s hjälp svenska läkare som hållits som gisslan av arabiska terrorister. För att visa ryssarna att man inte gått på bluffen om Hamilton skickas denne sedan som marinattaché till Moskva samtidigt som han får i uppdrag att där avrätta den emigrerade spionen.

Efter genomfört uppdrag tar inte ryssarna mera illa upp än att de ber om hjälp med att avslöja en konspiration som går ut på att en del mord på svenska och ryska militärer ska vara led i ett pågående agentkrig mellan Sverige och Sovjetunionen. Det visar sig inte helt oväntat att orsaken till problemen finns på säpo. Innan han kan förhindra ytterligare ett attentat och täppa till läckan hos säpo, utsätts Coq Rouge för ett förhör av konsitutionsutskottet där han, iförd uniform och släpspännen, framstår som hjälte. Trots alla hektiska skeenden lyckas Hamilton dessutom etablera ett förhållande med en kvinnlig polis som satt fast honom för fortkörning.

Den hedervärde mördaren

Två pensionerade officerare mördas under brutala former, en i Norrköping och en i Uppsala. Det visar sig snart att morden har att göra med militärernas förflutna. Under kriget hade de samröre med nazisterna och en av dem lämnade ut norska motståndsmän till tyskarna. Hamilton tillbringar den närmaste tiden med att rota i gamla miltärarkiv samtidigt som hans privatliv råkar i gungning i och med att hans gamla amerikanska kärlek dyker upp i Sverige. Vad gäller morden följer säpo inte helt oväntat ett slags blandning av kurd- och västtyskt terroristspår medan polisen i Norrköping håller på att förlora kontrollen över utredningen. Underrättelsetjänstens utredning riktas mycket riktigt så småningom mot Norge och Hamilton inleder en gemensam operation med den norska säkerhetstjänsten för att avlyssna den misstänkte vars identitet man känner till men vars motiv ännu är höljt i mörker. Snart nog visar sig motivet närmast vara av privat natur och alla konspirationsteorier kan avfärdas. På allra högsta nivå beslutas att de politiskt känsliga brotten ej ska leda till rättegång.

Vendetta

Två svenska företagsrepresentanter kidnappas av maffian på Sicilien för att tvinga fram en vapenleverans. I samförstånd med italienska myndigheter skickas Carl Hamilton och en kollega till Palermo för att förhandla med maffian. Det går dock inte så bra utan maffian dödar i stället Hamiltons kollega. För att visa maffiafolket att svenskarna inte låter sig behandlas hur som helst hotar Hamilton, mer eller mindre privat, maffialedaren don Tommaso med att döda hans familj om han inte släpper gisslan. När detta inte hjälper och maffian i stället tar ytterligare en svensk som gisslan, initierar Coq Rouge och två av hans män ett rejält inbördeskrig mellan två maffialedare samtidigt som de trappar upp våldet mot don Tommasos medarbetare och familj. Som ett avskräckande exempel placeras en utsänd mördares huvud på maffialedarens säng.

När don Tommaso slutligen går med på en utväxling av gisslan mot 10 miljoner dollar per man utökar Hamilton trycket genom att spränga en av maffians heroinraffinaderier. Till sist kommer utväxlingen till stånd på Coq Rouges villkor: gisslan mot fred. Men när allt är klart och svenskarna i säkerhet anfaller och utplånar det italienska flygvapnet maffiafolket under återtåget från utväxlingsplatsen. Hamiltons egenmäktiga insats godkänns i efterhand av den svenska regeringen.

Ingen mans land

I Finland hittas en död ryss. Dödsorsaken är plutoniumförgiftning och det visar sig snart att saken måste ses i samband med en planerad stor smuggling av kärnvapen från Ryssland via Finland och vidare ut på "världsmarknaden". Den sovjetiska presidenten har fått kännedom om saken, men på grund av det instabila läget i Ryssland vet han inte vem han kan lita på när det gäller att slå sönder smugglargänget. I stället vänder han sig till finnarna och ber dem om hjälp. Den finska militären förbereder en insatsstyrka, men under tiden kontaktar amerikanerna den svenska underrättelsetjänsten och ber den att för säkerhets skull i sin tur förbereda en insats. På statsministerns uppdrag skickas Hamilton till Moskva för att tala om för den sovjetiske presidenten att man är beredd att utföra uppdraget om finnarna inte vill göra det själva.

När insatsen slutligen ska bli av är det mycket riktigt Hamilton och hans män som får uppdraget. De luftlandsätts i ödemarken långt inne på ryskt territorium, möter smugglarna enligt uppdrag, dödar dem och förstör alla spår, d v s styckar och bränner liken. En finsk smugglare kommer dock undan tack vare en finlandssvensk "hamiltonares" medlidande med landsmannen.

Den enda segern

Medan Hamiltons män omintetgjorde kärnvapensmugglingen via Finland lyckades en annan transport uppe i nordligaste Sverige. Med en vanlig lastbil kommer kärnvapnet in till Sverige och därifrån vidare till Libyen. Om inte en skicklig rättsläkare tack vare en norrländsk landsortspolis misstänksamhet hade upptäckt att en viss lastbilschaufför inte dött en naturlig död hade aktionen kanske aldrig avslöjats. Innan underrättelsetjänsten kan ägna sig åt saken skrämmer Hamilton och hans kollegor dock -- för en gångs skull t o m på polisens begäran -- bort några italienska maffiosi som trots händelserna i Vendetta försöker få fotfäste i Sverige .

Tillsamman med en grupp palestinska underrättelseagenter tar sig Hamilton sedan in i Libyen för att återta kärnvapnet eftersom alternativet annars hade varit att amerikanerna tog till stort flyganfall mot Libyen. Uppdraget lyckas även om Coq Rouge måste be fransmännen om hjälp vid utflygningen från målområdet då amerikanerna av gammal vana skickar bombplan i stället för helikoptrar

3. Thrillergenrens krav

En del av de resonemang som förts kring Jan Guillous romaner har mer eller mindre underförstått handlat om ett genrebegrepp. Som vi snart kommer att se har kritiken mot de detaljerade våldsbeskrivningarna av vissa skribenter avfärdats som en kritik som egentligen inte riktar sig mot Guillous romaner utan mot hela genren, eftersom detaljbeskrivningarna anses vara ett krav dikterat av själva genren. Det finns uppenbarligen ett slags vedertagen uppfattning om vilken genre som åsyftas och vilka dess krav är -- uttalat är dock oftast inte ens genrens namn. För att närmare kunna yttra sig om frågor som rör just dessa underförstådda genrespecifika krav kan det vara på sin plats att redogöra för vilka de egentligen kan sägas vara och vilken genre böckerna egentligen tillhör.

En av de första undersökningar som har gjorts av berättarreceptet i en populärlitterär genre är Umberto Ecos undersökning av berättarstrukturen i James Bondböckerna.[2] Han konstaterar att alla romanerna är uppbyggda kring en rad fasta motsatspar av typen Bond -- Den Onde, Den Onde -- Kvinnan, Kvinnan -- Bond, Kärlek -- Död o s v. Dessa motsatspar är dragen i ett spel som enligt fasta regler spelas ut i varierande följd. Spelets utgång är känd i förväg, och det som gör böckerna spännande eller läsvärda är utsmyckningen, beskrivningarna av lyx, exotiska omgivningar och tekniska underverk, samt de olika spelstiutionernas variationer.

Ecos undersökning är klassisk, mest förmodligen därför att den kom först och därför att det inte finns så många fler efter honom. Strängt taget är inte populärlitteraturens olika genrer särskilt bra definierade alls, diskursen handlar vanligen, speciellt i Sverige, i stället om deras funktion över huvud taget, d v s huruvida de olika genrerna tillfredsställer olika behov hos publiken.[3] Genredefinitionen är här gärna densamma som vi återfinner hos de kritiker som skriver om Jan Guillou -- den vedertagna uppfattningen att alla vet vad en thriller är. Men beroende på vilken thriller man utgår ifrån kan man få en mer eller mindre lös definition av genren. Det förefaller exempelvis orimligt att bara anse de romaner vara thrillers som följer samma recept som Umberto Eco kommit fram till i Ian Flemings fall.

Att undersöka vad som är gemensamt för alla thrillers och att avgränsa dem från andra, besläktade genrer är någonting som inte många forskare har försökt sig på. Den måhända mest utförliga undersökningen av det slaget är Jerry Palmers från 1978.[4] Palmer jämför romaner så olika som Ian Flemings bondromaner, Sir Arthur Conan Doyles holmesromaner, den amerikanska hårdkokta författarskolan och Edgar Allan Poe samt ställer dem emot romaner av Frederick Forsyth och Sjöwall/Wahlöö. Hans resultat är en genredefinition som utgår ifrån en kombination av olika ingredienser, somliga nödvändiga, somliga icke-nödvändiga, vars kombination är gemensam för alla thrillers och inte finns på samma sätt i andra genrer.

In the first place, we have seen that some elements are more important than others: sexuality, the personal qualities of the villain, the evocation of luxury, all of these are supplementary and dispensable. There are only two elements which are absolutely indispensable: the hero, who is intrinsically competitive; and the conspiracy, which is intrinsically mysterious. With these two we have reached the definition of the thriller as a genre.

In the second place, we have seen that `aesthetic` analysis, in the traditional sense -- the analysis of the type of pleasure proper to the thriller, and of the means by which it may be increased -- refers us constantly back to the most fundamental elements of the thriller. The exitement that every thriller reader demands is the moral sympathy accorded the hero in his struggle against evil, it is `seeing things through his eyes`. The density of writing which characterizes a good thriller comes from the mixture of the various elements that compose a thriller -- supplementary and essential -- and from their subordination to the essential elements: heroism and conspiracy.[5]

Enkelt uttryckt är således varje roman en thriller som innehåller en hjälte som utmärker sig genemot andra och som konfronterar och omintetgör en konspiration i vidaste bemärkelse som utgör ett hot för den bestående ordningen. Tillämpar man denna definition på hamiltonromanerna kan man lätt konstatera att dessa uppfyller inte bara de nödvändiga villkoren (Hamilton är en konkurrenskraftig (competitive) hjälte som avvärjer hot mot den bestående ordningen) utan också en hel del av de icke-nödvändiga (Hamilton är proffs, han är ensamvarg, han gillar lyx, motarbetas av byråkratin o s v). Å andra sidan är inte konspirationen i alla romaner lika mysteriös, det finns en del exempel där Hamilton inte själv avslöjar någonting utan bara verkställer en order som i Ingen mans land. I de allra flesta fall tar dock intrigerna sin början i att någonting obegripligt händer.

Det kan vara värt att hålla i minnet inför den följande diskussionen av kritiken mot Guillou att Palmers definiton varken innhåller detaljerade våldsbeskrivingar eller detaljbeskrivningar över huvud taget som nödvändiga villkor. Våld är visserligen en ingrediens som finns i många thrillers, och det enda Palmer har att säga om detta är att det brukar finnas en skillnad mellan det goda och det onda våldet. Hjälten får vara lika våldsam som de skurkar han bekämpar, men det måste skildras på ett annat sätt.

Since we are on his side, and believe that he is justified, we are free to enjoy the sensation of suppressing the obstacles that confront us/him. Descriptions of violence practised by the villain are intended in a different way; they are clearly supposed to nauseate the reader.[6]

Den enda skillnaden mellan hjältens våld och skurkarnas är alltså att de beskrivs olika, att skurkens våld är kallblodigt, men inte hjältens. Jag ska komma tillbaka till denna aspekt i senare kapitel. Palmers genredefinition tillåter att även den klassiska engelska deckaren ā la Sherlock Holmes faller under beteckningen thriller, Palmer visar att denna t o m uppfyller fler icke-nödvändiga villkor än många klassiska thrillers, även om det där inte förekommer särskilt mycket våld. Det skulle leda alltför långt att ännu mera ingående redogöra för Palmers undersökning eller diskutera dess svagheter. I princip tillåter dock hans definition att diskutera thrillern som en genre och avgöra vilka dess krav är.

4. Guillous intention och arbetssätt

Det var i fängelset efter IB-affären som Jan Guillou kom på konceptet med hamiltonromanerna. Där läste han Sjöwall/Wahlöös Martin Beckdekalog och förstod att han kunde använda sig av thrillerns form för att bättre och mera effektivt kunna lansera sin samhällskritik än genom journalistiken. I en intervju säger han själv om sina förebilder: "De hade lyckats med att erövra en stenkonservativ genre -- "Clintan"-världen -- och lyckats göra VPK-propaganda av den. Då tänkte jag att kan de göra VPK-propaganda av det så man kan använda denna litterära genre till precis vad som helst."[7]

Snart bestämde han sig för att han skulle skriva agentromaner och inte, som Sjöwall/Wahlöö, polisromaner, eftersom han efter IB-affärens avslöjande ansåg sig ha den bästa kunskapen just om säkerhetstjänsten och dess verksamhet. "Kanske visste jag mer om svensk säkerhetspolis än någon annan utanför deras egna kretsar." Men även om han redan då definitivt hade bestämt sig för att skriva agentromaner, visste han ännu inte vad de skulle handla om, samtidigt som han hade klart för sig att de måste handla om något viktigt och inte bara kunde skrivas för spänningens skull.

På ett besök i Oslo år 1984 där han skulle träffa sin norske kollega John Michelet finner sig Guillou sedan plötsligt skuggad av den norska säkerhetspolisen. Utan att förstå sig på anledningen till polisens agerande bestämmer han sig för att djävlas med den så gott det gick.[8] Det händelseförlopp som sedan utspelar sig återfinns i den första hamiltonromanen: Coq Rouge. Där är det mycket riktigt Guillous alter ego, journalisten på Dagens Eko Erik Ponti som vilseleder den norska overvåkningstjenesten, tvingar dess agenter att rota i damunderkläder på oslovaruhuset Glasmagasinet och slutligen avslöjar dem genom att till dem överräcka en tidning där anledningen till uppståndelsen finns markerad: en israelisk delegations besök på hotellet där Ponti bodde.[9] Temat i denna bok är alltså säkerhetspolisens egen värld, den värld som skiljer sig så pass mycket från realiteten att skenbart logiskt beteende, det som på ytan kan verka intelligent, blir till ett hot för det demokratiska samhället.

Romanernas form möjliggör att fler läsare tar del av de resultat Guillous undersökande journalistik har lett fram till än om han bara skulle skriva sina artiklar. Alla hamiltonromaner har ett tema, en frågeställning som utgör en röd tråd som slingrar sig genom berättelsen. I I nationens intresse är frågeställningen vad som skulle kunna legitimera ett mord i Sverige. För att få svar på frågan valde Guillou den enklaste vägen. Han frågade dem som borde veta: folk i rikspolisstyrelsen, säkerhetspolisen, den militära underrättelsetjänsten och politiker. Snart kom han fram till att allt som rörde de ryska ubåtskränkningarna i stort sett kunde legitimera vad som helst. Temat för den tredje boken var givet.

Guillous arbetssätt kan således sägas likna journalistens. Utifrån den problemställning som utgör grunden för berättelsen bygger han upp en intrig som i vilken spionroman som helst. Men han hittar inte på upplösningen själv utan frågar i stället fackmännen hur de kunde tänka sig reagera om de ställdes inför den ponerade situationen. Att han får sanningsenliga svar förklarar han så här:

Makthavarna ställer upp av den (sic) enkla anledningen, [...] att de föredrar att framställas i så korrekt dager som möjligt. De vet att böckerna läses av massor av svenskar. Därför ser de hellre att de beslut de faktiskt skulle ha fattat står där än något som jag annars skulle spekulera mig fram till. Den ende som haft vissa invändningar är Pierre Schori. Han ställde upp under den förutsättningen att hans namn inte fick nämnas i någon tacklista över personer som underlättat mitt arbete. Därför finns det heller ingen sådan tacklista i Vendetta. [10]

Mot invändningen att svaren på hans frågor ju skulle kunna vara lögner eller halvsanningar förklarar Guillou att hans frågor är hypotetiska och de tillfrågade följaktligen inte riskerar någonting på att svara ärligt. Dessutom frågar han alltid flera personer om samma sak för att kunna dubbelkolla svaren.

Men att försöka göra handlingen så verklighetsnära som möjligt, att ge intryck av att så här skulle det gå till i verkligheten om en liknande situation skulle uppstå, är inte den enda ingrediensen i Guillous succérecept. I själva verket kräver den ett komplement för att berättelsen verkligen kan verka trovärdig, och detta komplement är detaljtroheten[11]. Detaljtrohet är ingen ny uppfinning i thrillern. I själva verket uppkom den nog i samband med deckarens genombrott. För att kunna lösa en kriminalgåta av Edgar Allan Poes eller Sir Arthur Conan Doyles slag förutsattes att deckaren lägger märke till alla detaljer på brottsplatsen och i den misstänktes omgivning. För att läsaren emellertid ska kunna följa utredningen måste den skildras in i minsta detalj även den.[12] I Jan Guillous fall är det särskilt intressant att konstatera att Carl Hamiltons arbete i början närmast är en detektivs. I Coq Rouge ska han klara upp ett klassiskt mordfall, även om mordoffret är en hög statstjänsteman och det är säpo som utreder fallet. Sedan blir hans uppdrag alltmer militanta, samtidigt som de liknar mer klassisk underrättelseverksamhet. Att de blir militanta beror ju inte minst oftast på att den "lagliga" underrättelseverksamheten misslyckas och problemen måste lösas med våld.

Jan Guillous detaljtrohet är häpnadsväckande. Det är möjligen journalistens nyfikenhet och krav på exakthet som låter honom ta reda på detaljerna om i stort sett vad som helst. Exemplen är många, de räcker från medicinska fakta om hur man har ihjäl folk på det mest effektiva sättet över vapenteknologi till beskrivningar av platser och byggnader. Detta har intygats av personal vid försvarsmakten som häpnat över att Guillou kunnat ta reda på alla fakta. Samtidigt har dock detaljtroheten lett till en del kritik. Speciellt Guillous exakta beskrivningar av våldshandlingar har föranlett kritiker att anklaga Guillou för våldsfixering och kallat Hamilton en samhällsfarlig figur och romanerna närmast försvarsskrifter för användning av våld. Just våldsaspekten ska undersökas närmare senare i denna uppsats.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Guillou med hamiltonromanerna säger sig vilja lansera en samhällskritik på ett mera effektivt sätt än genom avslöjanden i tidningar. Hans avsikt är att genom att så trovärdigt som möjligt skildra händelser som skulle kunna hända i Sverige och som påvisar statsmaktens, politikernas, tjänstemännens och polisernas, men även kvällspressens sabotage mot det demokratiska samhället. Han gillar inte att bli jämförd med klassiska spionromaner ā la John Le Carré eller Ian Fleming. När han läser dem störs han ständigt av "sin kunskap om hur det verkligen går till."[13]

Guillou använder sig således av thrillergenren för att uppnå ett bestämt syfte. Han är medveten om att genren måste anpassas därefter. "Formen, thrillern, är chokladen som får läsaren att svälja de bittra sanningarna".[14] Som vi kommer att se senare är dock detta tillvägagångssätt inte helt oproblematiskt.

5. Mottagandet av romanen

Jan Guillous hamiltonromaner har blivit en jättelik försäljningssuccé. Det är nästan omöjligt att ange någon absolut siffra med tanke på att böckerna fortfarande säljs, men man har räknat ut att hans böcker läses av lika många människor som Dagens Nyheter.[15] Dessutom översätts de till de övriga nordiska språken och till tyska, spanska och italienska.

Kritikerna däremot delar tydligen inte läsarnas uppfattning. Recensionerna har som Peter Antman konstaterar i sin artikel "Hamilton, Sverige och moralen", nästan uteslutande varit negativa.[16] Det gäller särskilt de tidigare delarna. Av de 14 recensioner som behandlar de fyra första hamiltonböckerna i stockholmspressen var "nio fullständigt sågande, två blandade med slagsida åt det kritiska och endast tre av recensenterna tycker böckerna är bra". Han slår fast att kritiken mot Guillou huvudsakligen tar fasta på tre aspekter. För det första att Guillou inte är någon bra författare eftersom han inte kan skriva dialog och för att han frossar i våldsskildringar, en kritik som Antman avfärdar som "ett traditionellt förakt för thrillergenren." Dessutom skildras ju inte bara våldet så pass minutiöst:

Varje skeende dokumenteras minutiöst - från hur olika beslut tas och genomförs, över vilka blanketter som måste användas och vilka lagutrymmen som tillåter vad, till polisens kaffeautomat, hur man sätter ihop en Ikea-möbel eller hur Hamilton står och lagar mat. Det är realismen och det faktiskas återkomst till den svenska litteraturen, förmedlad via ett journalistiskt arbetssätt. Språket står för den tyngd som förankrar böckerna i den svenska verkligheten och ger dem den resonansbotten som gör att vi faktiskt kan uppleva dem som en skildring av dagens Sverige och inte bara som ett påhitt.

Jag återkommer till denna tematik senare i samband med diskussionen av våldsfixeringen.

För det andra kritiseras att Carl Hamilton är en "osannolik figur" och en "obehaglig macho". Till den här typen av kritik räknar Antman exempelvis Lisbeth Larssons artikel "Det svenska 80-talets manlige agent".[17]

Hon presenterar redan i början av sin djuppsykologiska analys en felaktig tes, nämligen att Hamilton skulle vara tänkt som en svensk motsvarighet till James Bond. Denna felaktiga slutsats drar hon mycket enkelt ur en del citat där Carl just presenteras eller omtalas som en James Bond. Men likheterna med den brittiske superagenten är naturligtvis bara ytliga. Att hans namn nämns i böckerna är nästan oundvikligt, men behöver inte ha större betydelse än andra av de talrika citat ur film- och romanvärlden som böckerna innehåller.[18] Även om det skulle finnas en del psykologiska likheter mellan agenterna, ligger dock den fundamentala skillnaden i att James Bond just icke är en realistisk figur.

Hans eskapader och upptåg har ingenting med underrättelsetjänsternas verksamhet i verkligheten att göra - och det vet läsaren. Medan James Bond är utrustad med de mest fantastiska tekniska vapensystem och elektronisk utrustning som knappast finns i dag, men ännu mindre fanns när böckerna skrevs, får Hamilton beställa sin utrustning i USA, och även om den är avancerad så råder det inget tvivel om att den finns i verkligheten. Detsamma gäller motståndarsidan. Skurkarna hos Ian Fleming är inte bara galna utan genier som även de förfogar över närmast outsinliga ekonomiska, tekniska och personella resurser. I Coq Rougeromanerna är de betydligt mera påtagliga, nästan mänskliga.

Utifrån den felaktiga slutsatsen lyckas emellertid Lisbeth Larsson bevisa en hel del. Hamilton blir till en "James Bond som förlorat potensen" och som bara kan nå tillfredsställelse när han använder våld, ett "svindlande, teknifierat och erotiserat våld." Mera intressant är dock konstaterandet att Guillous böcker precis som Ian Flemings bygger "på en rad mycket fasta motsättningar som spelas ut mot varandra i ett en gång för alla bestämt system [...]."[19] I detta kan Larsson mycket väl ha rätt, men hon bevisar egentligen inte mer än romanernas samstämmighet med ett visst berättarrecept. Av denna åsikt är också Antman när han hävdar att: "Inte heller den kritiken träffar rätt eftersom det man dömer ut är en genre och inte Guillous böcker i sig."

Larssons slutsats är att hamiltonromanerna så småningom utvecklats till en "mördande" korsning av agentromanens och romatikberättelsens mönster. Det senare motiveras med den alltmera tilltagande personliga eller romantiska intrigen mellan Carl Hamilton och hans respektive älskarinnor. Frågan är dock om detta betraktelsesätt egentligen ger någonting. Sexuella inslag tillhör de icke-nödvändiga ingredienserna i thrillern enligt Palmers definition och även om Guillou tycks öka deras närvaro förblir romanerna thrillers så länge de nödvändiga villkoren är uppfyllda. Poängen tycks snarare vara att Larsson ogillar både thrillers och romantiska kärleksberättelser och därmed populärlitteratur över huvud taget.[20]

Parallellerna med Ian Flemings James Bond är det visserligen fler som tar fasta på. Även Kerstin Engman faller för jämförelsen.[21] Hon konstaterar dock själv att det finns skillnader. Att Hamilton till skillnad från sin brittiske kollega inte har uttalad rätt att döda påpekar hon i en bisats, tydligen utan att förstå att det är just det som gör James Bond till den övermänniska Hamilton trots allt inte är. Bond behöver inte besvära sig med samvetskval när han har dödat -- och gör inte det heller.[22] För Engman gör kombinationen av hjälte och verklighetstrogen figur i stället att Coq Rouge blir "fel" på något sätt. Misstanken ligger nära att möjligheten ligger alltför långt utanför hennes värld att den svenska underrättelsetjänsten i verkligheten skulle kunna vara kapabel att frambringa någon form av hjältar.

Mera allvarlig är hennes kritik att Guillou lägger ner "mycket möda på att moraliskt försvara Hamiltons mord. Det leder till att Hamilton placeras ovanför lagen, i en sfär där ändamålen helgar medlen." Detta är onekligen sant. Hamilton kommer faktiskt alltid undan och framstår inför offentligheten som en moraliskt "ren" person. Problemet är dock att det kan vara farligt att koppla samman detta faktum med Guillous intentioner. Utgår man ifrån att sådana händelser skulle kunna inträffa i verkligheten vilket är, som vi har sett, hela Guillous poäng, blir Hamilton inget försvar för omoral och laglöshet utan ett exempel på dessa. Guillou behöver varken försvara eller fördöma Hamiltons handlingar, hans avsikt är att tala om för människorna att sådant just inte är fantasi -- utan verklighet (om ock än så länge kanske inte i Sverige).

En tredje punkt i Engmans kritik är att Guillou inte har den distans till det som skildras som krävs för att skildringen ska kunna bli konstnärlig. Även om fortsättningen något missar poängen, att "[...] det verkat som han i sin huvudperson vill iscensätta sina egna och läsarens pubertetsdrömmar om omvärldens uppskattning." Detta samt anklagelsen att vilja krossa sina fiender, i det här fallet säpo, är nog inte riktigt det centrala i vad som kan ligga i Engmans resonemang. I själva verket är det nog viljan att påverka eller väcka viss uppmärksamhet som gör att distansen ibland saknas. Guillou har nog, åtminstone i början, helt enkelt inte haft litterära ambitioner. Böckerna var mera tänkta som debatt- eller reportagelitteratur -- fast i thrillerns skepnad. För övrigt är bristens på distans annars inte helt ovanlig i denna genre heller.

Den tredje kategorin i Antmans indelning är den kritik som hävdar att Guillou med Carl Hamilton har skapat en elitistisk övermänniska, en hjälte som "mördar, ljuger och bedrar om vartannat utan att det får några moraliska konsekvenser i böckerna." Denna aspekt har redan tidigare skymtat fram. Samtidigt har den alltmer kommit att dominera diskussionen om Guillous romaner. Att nästan ingen tycks acceptera den tidigare anförda argumentationen att det inte är meningen att värdera utan bara att tala om att det händer (eller kan hända) liknande i verkligheten (vilket ju i och för sig borde leda till fördömande i offentligheten snarare än till uppskattning) gör diskussionen i alla fall rejält laddat. Ett exempel på sådan kritik representerar Göran Rosenbergs "Jan Guillou, agent Hamilton och föraktet för politiken" i Moderna Tider .[23]

Inledningsvis talar Rosenberg i alla fall om för läsaren att det finns en personlig relation mellan honom och Guillou som närmast kan beskrivas som så att de är vänner men politiska ovänner. Angreppet på Guillou följer sedan det redan kända mönstret. De två huvudpoängerna är å ena sidan att det som framstår som verklighetstrohet i själva verket är "storljug". "Av en oändlig mängd millimeterexakta kalibrar formar Guillou en verklighet som är groteskt inexakt. Den är dessutom djupt antidemokratisk, intensivt elitistisk och politiskt livsfarlig." Den värld där underrättelsetjänsten står över lagarna och politikerna är enfaldiga och lättmanipulerade marionetter kan helt enkelt inte vara sann. Problemet är bara att det inte går att bevisa, för om det vore så skulle det knappast vara känt. Precis som tidigare hamnar den kritiken alltså i samma återvändsgränd som alla icke-bevisbara påståenden. Litteraturkritiken förvandlas till politiskt eller ideologiskt käbbel.

Å andra sidan sägs Guillou inte tillåta Hamilton att bli osympatisk. Trots hans ständiga lagbrott, självsvåldighet och brutalitet framställs han som en positiv figur. Läsaren närmast tvingas till att stå på hans sida.[24]

Om Jan Guillou således tror att han skrivit en romanserie om våldets och maktens korrumperande verkan, tror han fel. Han har skrivit fem böcker där våldet och makten till sist blir det enda konstanta i en värld där allting annat flyter och där en hemlig godingkonspiration är det enda som klarar av att hålla den yttre, onda konspirationen stånd. Hamiltongängets hemliga lag och ordning räddar nationen. Politikernas, byråkraternas och fackets öppna lagar och förordningar förstör den.

Sammanfattningsvis kan konstateras att kritikerkåren för eller senare alltid har kommit in på samma område: Hamiltons våldsamhet, hans omoral och den konflikt som man tycker sig se i samband med Guillous bristande distansering från just dessa egenskaper. Jag kommer i fortsättningen att inrikta mig på denna aspekt och undersöka Guillous romaner utifrån frågeställningar som hur våldet skildras, hur detaljskildringen i övrigt är genomförd och relaterad till våldsskildrigen. Efter att ha jämfört våldsscener i hamiltonromanerna med liknande scener i andra agentromaner ska jag också behandla frågan om Hamiltons moraliska dimension.

Den andra sidan av kritiken, frågan huruvida romanerna skildrar en möjlig eller existerande verklighet förblir naturligtvis alltid närvarande, men som jag tidigare påpekat kan frågan knappast avgöras i tidningarnas spalter utan kommer alltid att förbli hänvisad till spekulation. Ändå ska här nämnas att kritikernas uppfattningar inte helt har blivit oemotsagda.

I Svenska Dagbladet skriver kommendörkapten Hans von Hofsten ett slags försvar för Carl Hamilton.[25] von Hofsten visar sig vara förvånad över all fackkunskap som kommer till uttryck i Guillous romaner. "Ja, verklighetsunderlaget är ibland så bisarrt och omfattande att man nästan sväljer den lilla biten av fiction som sanning av bara farten." Kommendörkaptenen tycks inte fästa sig vid Coq Rouges moraliska tvivelaktighet utan anser tvärtom att romanerna hjälpt till att bringa vissa missförhållanden i ljusan dager: "Guillous sanningar om försvunna handlingar, och bara delvisa fiction om hur Berglingaffärens efterbörd har hanterats, borde stämma till inte bara allmän eftertanke utan också leda till räfst och rättarting!"

Det moraliska dilemma som ligger till grund för Hamiltons tvivelaktighet anser von Hofsten vara av allra största aktualitet för en hel del människor som jobbar inom militären, polisen och dylikt. När som helst kan nämligen de komma att stå inför en situation då de har ett par sekunder på sig att avgöra om de ska döda eller inte, ett beslut som "landets skarpaste juridiska hjärnor" sedan har gott om tid på sig att bestämma om det var rätt eller fel. I själva verket borde man enligt von Hofsten vara tacksam för att det finns en författare som "lägger ner mycken möda på att vara gårdvar för det svenska rättssamhället."

6. Realism, detaljtrohet och verklighetstrohet

Det är inte lätt att använda begreppet realism, eller realistisk litteratur i litteraturvetenskapliga sammanhang idag. Ordet har fått så många olika betydelser att man nästan alltid är tvungen att definiera om det innan man använder det. Det är därför jag har valt att i största möjliga utsträckning laborera med begreppen "verklighetstrohet" och "detaljtrohet" i stället.[26] Jag har därmed velat undvika alla de bibetydelser som vidhäftar realismen, både som epokbegrepp och som berättartekniskt begrepp. Andra skribenter har inte på samma sätt dragit sig för att använda begreppet, och det kan vara intressant att här återge och diskutera deras tillämpningar. Peter Antman skriver om berättartekniken i Guillous romaner:

Det är realismen och det faktiskas återkomst till den svenska litteraturen, förmedlad via ett journalistiskt arbetssätt. Språket står för den tyngd som förankrar böckerna i den svenska verkligheten och ger dem den resonansbotten som gör att vi faktiskt kan uppleva dem som en skildring av dagens Sverige och inte bara som ett påhitt.

När han betecknar hamiltonromanerna som "realistiska samtidsromaner" pekar Antman i själva verket på två dimensioner av böckerna. För det första gäller det det journalistiska arbetssättet, strävandet att förankra skeendena i en potentiellt möjlig verklighet, alltså det jag kallar verklighetstrohet. Nära förknippad med denna aspekt är även själva berättartekniken, alltså det som jag kallar detaljtrohet i skrivandet och som till stor del är förankrat i själva genrens krav. Rent berättartekniskt är ju thrillern alltid en realistisk roman även när den skildrar de mest fantastiska sakerna.

För det andra finns där ett slags underliggande vilja att åstadkomma en förändring genom skrivandet, en samhällspedagogisk mission som har konstaterats av många kritiker men gillats av få. På så sätt kan romanerna sägas vara besläktade med de klassiska realistiska romanerna som även de oftast hade samhällskritiska toner och vars författare också kan sägas ha haft en önskan att genom att påpeka missförhållanden påverka till det bättre.[27]

För Peter Antman är romanerna en beskrivning av läget i Sverige efter Palme, ett Sverige som befinner sig i en djup politisk och samhällelig kris.

På sätt och vis kan man se romanerna som Guillous privata maktutredning och det är framför allt där han skiljer sig från alla andra försök till samtidsskildringar eftersom han tar itu med de konkreta politiska och institutionella aspekterna av krisen. Hans karta över Sverige innehåller flera dimensioner -- för på samma gång som han är kritisk så fungerar också böckerna pedagogiskt.

Samtidigt som han, som så många kritiker hävdat, sprider missnöje, får han läsarna att se mera kritiskt på samhällets institutioner. Så har böckerna t ex lett till en större misstänksamhet mot säpo än medierna någonsin åstadkommit, hävdar Antman.

Man kan se Jan Guillous agentromaner som en enda sammanhängande, cirka 2500 sidor lång bildningsroman, där en naiv tro på det förträffliga folkhemmet under romanernas gång bryts sönder i en enda härva av misstänksamhet och maktintriger utan att läsaren helt överges i mörkret. På andra sidan kliver vi nämligen ut bättre rustade. Det är den undersökande journalistikens bidrag till svensk romankonst.

Magnus Eriksson tar även han fasta på Guillous pedagogiska ambitioner som han tycker är väl tydliga.[28] Att lägga så mycket vikt vid bakgrunder, presentationer och diskussioner av alternativa händelseförlopp gör att handlingen snarare blir mindre trovärdig. "Folkbildarambitionerna" är "förödande för dramatiken." Den samhällsbild, Guillou förmedlar är dessutom inte alls verklighetstrogen utan den "som i sina huvuddrag formulerades på Clartés och SKP:s seminarier i slutet av sjuttiotalet." Resultatet blir vad Eriksson kallar "den politiska folkbildningsthrillern", en genre som han säger sig gärna ha varit förutan.

Det är dock samtidigt en oerhörd central aspekt i Guillous serie, att den har detta konkreta politiska budskap. Jämförelsen med hans uttalade förebilder Sjöwall/Wahlöö ligger nära till hands. Även deras romaner kan sägas ha en samhällskritisk dimension, men graden av verklighetstrohet kan sägas vara lägre eftersom personliga likheter mellan romanfigurerna och verkliga personligheter inte är lika uppenbara. Det förekommer över huvud taget få riktigt kända människor i Martin Beckdekalogen -- rikspolischefen är den högste tjänsteman som förekommer och politiker spelar över huvud taget ingen roll på annat sätt än som "de skyldiga" till poliskårens omorganisering.[29] Dessutom lyckas Sjöwall/Wahlöö genomsyra romanerna med en ironisk underton som försvagar verklighetstroheten ytterligare. I den mån Guillou använder sig av ironi är den däremot begränsad till ren person- eller situationskomik.[30]

När Peter Antman skriver att: "Jan Guillou har i eget majestät fått sätta normerna för hur realistiska samtidsromaner ska skrivas, samtidigt som han praktiskt taget ensam i den svenska litteraturen fått forma bilden av Sverige efter Palme", blir det intressant med ett internationellt perspektiv, särskilt med tanke på Guillous politiska intention. Medan Guillou ger en mycket dyster bild av den svenska statens och demokratins moraliska status, förmedlar hans amerikanska motsvarighet en helt annorlunda bild. Tom Clancy, som lyckats med en oerhörd försäljningssuccé med ett liknande romankoncept, Jack Ryanserien, lanserar bilden av en amerikansk demokrati som klarar av de största hoten utan att någonsin behöva lämna den rätta vägen.[31] Den enda moraliska konflikten CIA-mannen Jack Ryan någonsin behöver ta ställning till är frågan om han inte genom att arbeta så mycket försummar sitt familjeliv. Annars håller han mest på att förhindra världskrig alternativt att det brittiska kungaparet mördas av terrorister. Om det över huvud taget kan vara tal om samhällskritik hos Clancy, rör den inte systemets utformning utan de människor som lyckas ta sig in i det och bara tänker på sitt eget bästa.[32] Skillnaden i samhälls- och människosynen är radikal. Hos Clancy är samhället gott, men människorna kan vara onda och då får samhället ingripa och rätta till saken, medan det hos Guillou är själva samhället som fördärvar människorna.

Ändå tillhör Clancys romaner samma genre som hamiltonserien. Hela berättarkonceptet är likadant. Även för Clancy gäller det att åstadkomma största möjliga detaljtrohet, även han beskriver allting in i minsta detalj och även han lägger stor vikt på de politiska besluten bakom själva underrättelseaktiviteten. Hans beskrivningar av tekniska detaljer är minst lika noggranna som Guillous.[33] Hur Clancy använder sig av våldsbeskrivningarna ska jag återkomma till i kapitel 7.1. Det är dock viktigt att hålla i minnet att det finns en central skillnad, och det är att problematiseringen av våldet hos Clancy är mycket mindre central eftersom våldsutövingen hos honom egentligen aldrig är förknippad med några moraliska betänkligheter.[34]

7. Vapnen och Våldet

Samtliga hamiltonromaner förutom en börjar med en noggrann och detaljrik beskrivning av ett mord. I Coq Rouge är det ett skott i huvudet som beskrivs med anatomisk exakthet och bevisligen har lett till att en del läsare aldrig läste längre än så. I Den demokratiske terroristen är det 25 kilo TNT i en ölbil som exploderar mitt inne i en militärförläggning i Tyskland, medan själve Carl Hamilton med kniv tar livet av sin älskarinna i inledningsskedet av I nationens intresse. Den ryske agenten Stig Sandström stryper sin fru i Fiendens Fiende, en f d general slaktas i Den hedervärde mördaren, radioaktiv strålning tar livet av en vapensmugglare i Ingen mans land och en lastbilschaufför giftmördas i Den enda segern. Det är bara Vendetta som inte börjar med ett mord, där får i stället kabinettssekreteraren vid utrikesdepartementet Peter Sorman ett avklippt finger hemskickat.

En hel del recensenter har anklagat Guillou för att formligen frossa i våldsskildringar. Magnus Eriksson konstaterar i "Våldets fascination" att våldet i Coq Rougeromanerna är präglat av både fascination inför våldet och olika slags vapen. "När Hamilton, tillsammans med några yngre kollegor, oskadliggör ett spetsnazförband i Stockholms skärgård och dödar några hundra ryska soldater, skildras detta närmast som en manbarhetsrit, ett mognadsprov som för evigt formar de unga rekryterna." Guillou ägnar sig dessutom åt detaljerade beskrivningar av olika vapen och deras tekniska kapacitet samtidigt som han låter Hamilton förfasa sig över orealistiska inslag i filmer och böcker vad gäller vapen och våld.

I Lisbeth Larssons redan tidigare nämnda djuppsykologiska studie av hamiltonserien framstår våldet närmast som ett medel för Coq Rouge att återupprätta sin förlorade manliga identitet och vapnen som sexuella symboler.

Och läser man Guillous böcker på de orgiastiska våldsskildringarnas och de ingående vapenbeskrivningarnas nivå - många har påpekat intensiteten i dessa - så framstår dessa berättelser på många sätt som ett ritualiserat återtagande av den manlige agentens potens, både mycket konkret och på ett mer övergripande sätt.

Som vi har sett avfärdas kritiken mot Guillous påstådda våldsfixering vanligtvis med argumentet att den är en del av det detaljerade berättandet. För att uppnå den avsedda effekten, verklighetstroheten, måste allting beskrivas in i minsta detalj.[35] Och det ligger helt enkelt i sakens natur att när en människa tas av daga så blir det för det mesta blodsutgjutelse.

En av de mera klassiska våldscenerna i hamiltonserien är eldöverfallet på Hamilton och hans kollega Joar Lundwall i Vendetta.

Motorcykeln stannade på sju meters håll och de måste ha uppfattat situationen sågott som samtidigt även om de reagerade helt olika. När skytten på bönpallen fällde upp sin jacka kastade sig Joar ner under det vita gjutjärnsbordet, grep det om foten och välte det runt som en sköld medan Carl slängde sig snett bakåt mot den största av palmkrukorna för att söka skydd. Han hörde den första skottsalvan mitt i rörelsen, han hörde träffarna i Joar och rikoschetterna mot den stenlagda gatan och samtidigt som han kröp in i skydd bakom den stora jordkrukan vred han på huvudet och såg hur motorcykeln sakta avancerade fram mot Joar, som fortfarande rörde sig med ena handen i ett fast grepp runt det kullvräkta kafébordet.

När motorcykeln var nästan framme vid Joar, som redan var träffad på flera ställen, höjde skytten på nytt sitt vapen, siktade noga och sköt automateld snett nedåt och in i Joar under några sekunder.[36]

Inget tvivel torde råda om att det rör sig om en brutal och våldsam händelse. Inte heller kan förnekas att beskrivningen är väldigt detaljerad. Hade författaren haft mindre höga ambitioner i den vägen skulle han kunnat avstå ifrån att berätta vilken färg bordet har och att det rör sig om ett gjutjärnsbord. Han hade kunnat avstå från palmkrukor och stenlagda gator. Men å andra sidan skulle man sig efter det man läst tidigare kunnat förvänta sig en noggrann beskrivning av var kulorna träffar Joar och vilken av dem som var dödande. Mycket riktigt följer denna beskrivning lite längre ner på samma sida. I samband med ett misslyckat återupplivningsförsök flyter också en hel del blod.

Carl trevade över bröstbenet på Joar, i det kritiska området fanns bara en eller två träffar, som kunde ha missat hjärtat. Men när han inledde ett försök till hjärtmassage bildades små fontäner på tio femton ställen där blodet vällde eller sprutade upp i takt med varje stöt mot Joars bröstben.

Frågan är dock om sådana beskrivningar kan motivera anklagelsen att Guillou frossar i våldsskildringar. Den här scenen förefaller snarare vara en detaljerad skildring av våldets verkningar. Visst finns det exempel där våldets verkningar så att säga sammanfaller med själva utövandet av våldet. Inledningen till I nationens intresse är ett sådant exempel.

Maria Szepelinska-Adamsson, som blev 34 år gammal, hann aldrig uppfatta vad som hände. Det är tveksamt om hon ens hann känna någon smärta. Men hon var medvetslös innan hon landade på golvet och där på den vita ryamattan forsade nu livet ur henne. Ungefär en halv liter per pulsslag.

Knivsnittet över hennes hals gick ända in till nackkotpelaren.[37]

Det är själve Coq Rouge som här reflexmässigt dödar en älskarinna som visserligen hotat honom med kniv -- om än bara på låtsas. Beskrivningen är detaljerad även här, men frossande i våld kan det ändå inte vara tal om. Inte minst med tanke på att Hamilton direkt efteråt får samvetskval och helt oprofessionellt tar en hel timme på sig att avgöra om han ska ringa polisen eller dölja brottet.

Det råder inget tvivel om att Jan Guillou inte väjer för råa eller t o m äckliga beskrivningar, beskrivningar som kan avskräcka lättstötta läsare. Ett sådant exempel återfinns i Den enda segern som börjar med en scen som i liknande former utspelar sig dagligen på rättsmedicinska institut i hela världen.

Att flå en människa är inte särskilt komplicerat, i rent teknisk mening. Människohuden är ju sågott som helt fri från päls och relativt mjuk och smidigt. Komplikationen är snarast känslomässig, och för att undvika detta finns därför lämpliga medicinska omskrivningar - man kan exempelvis kalla proceduren för "utvidgad rättsmedicinsk undersökning". Det är lättare för anhöriga, i det här fallet en ung hustru och föräldrar, att veta att deras älskade har genomgått en utvidgad rättsmedicinsk undersökning än att veta att han faktiskt flåtts som ett djur och att han därefter inte längre ser ut som människa utan som en färgplansch från en uppslagsbok.[38]

Det är klart att detta inte är någon trevlig läsning. Frågan är dock om även sådana skildringar kan sägas tillhöra kategorin "våldsfixering". Beskrivningen fortsätter senare så här:

Han arbetade efter ungefär samma principer som om det gällt ett rådjur, men skar runt vid klövarna, alltså händer och fötter som ändå inte var särskilt troliga angreppsplatser. När han vände på kroppen gick det lättare, runt rygg och sätesmuskulatur satt huden inte fast lika hårt som på framsidan. Till slut kunde han vika ihop själva hudkostymen och lägga den åt sidan, i princip hade han kunnat hänga upp den i en galge.[39]

Det som får den här skildringen att framstå som särskilt intressant för min undersökning är det faktum att det just inte rör sig om en våldsskildring utan om en beskrivning av en vanlig rättsläkares arbete. Ändå beskrivs det på samma läskigt detaljerade sätt som våldsdåden i de andra två citaten. På så vis kan det ses som ett belägg för invändningen att Guillous våldsskildringar helt enkelt är hans sätt att berätta detaljerat och verklighetstroget. Ändå hade han naturligtvis kunnat skildra händelserna på mindre läskigt sätt. Visserligen kräver genren i sig ett visst mått av detaljtrohet, men den lilla skillnad som gör att berättandet blir läskigt får författaren stå för själv. Den är dock ett medel som Guillou inte är ensam om att använda och avgörande är väl andå, vilket syfte han kan tänkas ha med det.

Två sådana syften är tänkbara. Antingen vill han göra sina romaner mera intressanta och uppseendeväckande, precis som så många thrillerregissörer gör på filmsidan -- en riktigt bra actionfilm måste ju nuförtiden också innehålla rejäla skottlossningar och helst ett par avhuggna huvuden som rullar omkring på gatan. Eller så har han ett djupare syfte och läskigheten spelar en avgörande roll i berättelsens komposition. Förklaringen att Guillou själv är våldsfixerad respektive att frossandet i våld kan ha med hans barndomsupplevelser att göra är i så fall inte hållbart, åtminstone inte som enda orsak.

Peter Antman påpekar att Hamilton redan tidigt i romanerna visar tydliga tecken på att han tar skada av sin våldsutövning. På det moraliska planet är detta tydligast. Hans samvetskval och grubblerier tilltar successivt. Samtidigt visar sig dock också tecken på att han helt enkelt börjar bli psykiskt sjuk. Till dessa hör t ex hans aggressiva reaktioner inför inbillade hot som leder till bl a mordet på hans älskarinna, Maria Szepelinska-Adamsson. Om man så vill kan man i detta sammanhang också se hans sexuella problem respektive svårigheterna att etablera en djup kärleksreaktion. Framför denna bakgrund tycks den av Lisbeth Larsson och Bo Lundin konstaterade genreväxlingen mot romantikberättelsen inte alls omotiverad längre. Om det fortsätter så här får vi inte bli förvånade om Coq Rouge hamnar på mentalsjukhus i sista boken.

Om syftet således är att visa vad våldet kan göra med även dem som utövar det, finns bara risken att läsaren tycker alltmer synd om figuren Hamilton istället för att ogilla systemet som har fördärvat honom. Dessutom är våldsaspekten intimt förknippad med den moraliska dimensionen som jag ska återkomma till senare.

8. Vapnen och våldet hos andra thrillerförfattare

De flesta thrillers innehåller ett visst mått av våld, både som motivering av hjältens agerande över huvud taget och som avslutning eller resultat av den spänning som byggts upp under berättelsens gång. Det är typiskt att någon form av skada tillfogas någon eller något som representerar den rådande ordningen för att sätta i gång en motaktion från hjältens sida. Oftast rör det sig därvid om en skada, förvållad genom våldsinverkan. För att återställa balansen, alternativt rättvisan eller status quo, krävs att även hjälten använder sig av våld eftersom "skurken" inte böjer sig för andra metoder.[40] Även hamiltonromanerna följer detta mönster i de allra flesta fallen. Guillous krav på verklighetstrohet fordrar dessutom att allting beskrivs i detalj, även våldsutövningen och de därtill nödvändiga redskapen, d v s vapnen.

Naturligtvis har kritikerna rätt när de konstaterar att Guillou i sina romaner lägger mycket stor vikt på beskrivningar av vapen och våld, men frågan är om hans "frossande i våld" på något vis skiljer sig från andra författares i samma genre hantering av problematiken. Skulle det visa sig att så inte är fallet ligger slutsatsen nära till hands att någon negativ effekt av romanerna inte bör kunna härledas av våldsskildringarna i sig utan måste vara förankrad i att de så att säga förvärras genom att de är ett led i en författarintention som inte är representativ för genren i helhet eller till och med oförenliga med läsarens begrepp av genren.

De jämförelser jag här kommer att presentera uppfyller naturligtvis på intet sätt kravet på representativitet. Det är inte heller min avsikt att bevisa att majoriteten av thrillerförfattare skildrar våldet minst lika blodigt som Guillou eller något dylikt. Poängen är bara att visa att våldsskildringar förekommer naturligt i genren, även om de kan utformas på olika sätt, och att de inte allena kan motivera ett fördömande av författarskapet.

Redan tidigare har jag haft anledning att jämföra hamiltonromanerna med Tom Clancys Jack Ryanserie. CIA-mannen hos Clancy är visserligen ingen fältagent som Hamilton, men hans position är väl jämförbar med svenskens, speciellt i de senare romanerna, då båda är chefer för en enhet på respektive underrättelsetjänst. Även Ryan har efarenhet av fältarbete och även han har dödat människor. Han är dock inte den som står för huvuddelen av våldet i romanerna, vilket kanske inte Hamilton heller gör, förutom i I nationens intresse och Vendetta.

Tom Clancy är känd som en oerhörd kunnig och initierad person vad gäller militär teknologi och underättelsepraxis. Precis som Jan Guillous föregås hans böcker av noggrant undersökningsarbete och samtal med höga befattningshavare inom den amerikanska regeringen och CIA. Han är särskilt känd för sina exakta vapenbeskrivningar. I Summan av skräck beskriver han mycket utförligt hur man bär sig åt när man bygger en atombomb. I Påtaglig fara finns följande beskrivning på en ny bomb:

Trots att den i stort sett hade samma dimensioner som de gamla tusenkilobomberna vägde den nästan trehundrafemtio kilo mindre. Det var resultatet av att man använt ett nytt material. I stället för en stålhölje hade denna bomb ett hölje tillverkad av kevlarförstärkt cellulosa -- det var en lösning man lånat från fransmännen, som tillverkade granathöljen av fibermassa. Det förstärktes med metall där det var nödvändigt för att man skulle kunna sätta fast styrfenor eller någon annan kvalificerad utrustning som gjorde den till ett vapen som kunde styras mot ett utvalt mål.[41]

Ett kustbevakningsfartygs beväpning beskrivs så här:

Alla bar något sorts vapen; en ett M-16-gevär, en en kulsprutepistol, och de övriga hade 9 mm Beretta automatpistoler. På backen var fartygets 40 mm-kanon bemannad. Det var en svensk Boforskanon som tidigare suttit på en av flottans jagare och nu var äldre än alla ombord utom fartygschefen. Akter om bryggan tog en sjöman av kapellet på en lätt 20 mm automatkanon som var nästan lika gammal.[42]

Visst kan man uppfatta det här som frossande i kaliber- och andra vapendetaljer, men man kan också se det som värdefulla upplysningar. Förstår man sig bara någorlunda bra på örlogsfartygs beväpning kan man ur den givna beskrivningen utläsa att båten i fråga var mycket dåligt beväpnad och visserligen skulle kunna stoppa en jakt som används till knarksmuggling, men inte till så mycket mer heller. De vapentekniska detaljerna blir här alltså ett stilgrepp: I stället för att helt enkelt skriva att båten var dåligt beväpnad, överlåter man denna bedömning åt läsaren som på detta sätt kan sägas bli deltagande i romanen. En annan effekt av detta stilgrepp är att läsaren blir alltmer kunnig ju fler romaner han läser. Den mängd av förkortningar och fackbegrepp som till en början förvirrar honom blir snart till en van apparat som tillåter honom även att kontrollera författaren.[43]

Det är inte bara vapenbeskrivningarna som således även finns hos Tom Clancy utan också mera klassiska våldsscener av det slag som kritiserats hos Guillou. När en specialstyrka ska inta en gård där knarksmugglare har förskansat sig låter de så här:

Han gjorde ett tecken åt Chavez som kastade in en tårgasgranat. De väntade på att den skulle explodera. Båda två rusade därefter in i rummet och höll sig lågt.

Där fanns tre män. En som hade en pistol i handen och tog ett steg mot dem. Clark och Chavez träffade honom i bröstet och huvudet. Den andre beväpnade mannen. som stod på knä vid fönstret, försökte vända sig men kunde inte, eftersom han stod på knä, utan kastade sig istället åt sidan. Chavez var framme i samma ögonblick och slog sin gevärskolv i pannan på mannen. Clark rusade på den tredje mannen och slängde honom mot stenväggen.[44]

Då helikoptern som ska hämta upp styrkan efter fullbordat uppdrag plötsligt blir beskjuten från marken är det själva Jack Ryan, vars manlighet återupprättas genom vapnen som Lisbeth Larsson kanske skulle ha tolkat scenen.

Det var inte särskilt mycket han såg från kanonen, men han sökte ändå ut ett område i siktet där det var särskilt gott om mynningsflammor och tryckte sedan in avtryckaren.

Det kändes som om han höll en bergsborr i händerna, och det lät som en jätte som piskade sönder en väldig segelduk. En två meter lång och en meter bred eldflamma fanns där plötsligt mitt framför ögonen på honom. Det var så ljust att han knappt kunde se något annat, men det var omöjligt att inte uppfatta den väl sammanhållna cylindern av spårljus, och den gick rätt ned mot mynningsblixtarna som fortfarande syntes där nere. Men inte mycket länge till.[45]

Speciellt jämförelsen med en borr skulle säkerligen kunna användas utmärkt till att styrka en djuppsykologisk tolkning åt det nämnda hållet. Kritiker tar gärna fasta på beskrivningar som inte bara uttrycker vapnens och våldets effektivitet utan gör det på ett sätt som kan tolkas som gillande eller beundrande. Det är i själva verket inte alls lätt att hitta den rätta stilen när man beskriver dessa saker. I Tom Clancys Summan av skräck finns följande scen:

Skytten hade slagit om till snabbeld. Hans 25mm kedjekanon var underbart träffsäker, och spårljusen gjorde det möjligt att styra elden rakt in i målet. Den första långa skottsalvan träffade lastbilen, eftersom han misstänkte att det kunde sitta beväpnade soldater inne i den. De första kulorna trängde in i motorn och splittrade den i fragment, och när fordonet fortsatte framåt gick nästa salva genom förarhytten och lastdelen. Lastbilen sjönk ned på två punkterade däck och stannade, sedan hjulringarna grävt fåror i asfalten. Men då hade skytten redan ändrat riktning på sitt vapen och sänt en kort salva genom stabsbilen. Den måltavlan tappade all styrsel och körde rätt in i en parkerad BMW. För säkerhets skull avlossade skytten ännu en salva mot bilen, och sedan en till mot lastbilen. Någon lyckades faktiskt ta sig ned från lastbilen, antagligen redan sårad att döma av hans sätt att röra sig. Två 25mm kulor till klarade av den saken.[46]

De flesta torde känna sig påminda om en del scener i actionfilmer när de läser det ovan citerade avsnittet. Händelsen är närmast klassisk för den typen av filmer. Ändå får den en helt annan dimension när den är del av en roman. I filmen skulle våldsamheten avlöpa så snabbt att man inte skulle hinna tänka på mer än den spänning scenen skulle generera. Läser man däremot om motsvarande händelse kommer våldet fram mycket tydligare, speciellt i sista meningen. Man skulle kunna kalla scenen för utomordentligt brutal och omänsklig. Skytten skulle inte behövt skjuta den flyende mannen. Det intressanta är dock att scenen i Summan av skräck tillhör de minst gripande (även om den är en av de mest våldsamma), helt enkelt därför att Clancy några sidor tidigare skildrat hur fotbollsstadion i Denver sprängs av ovan nämnda atombomb.

Slutsatsen av detta och även av alla de andra scener som jag citerat i detta kapitel är rimligtvis att varken vapenbeskrivningarna eller våldsscenerna i sig kan utgöra grunden för en moralisk kritik mot författaren eller hans intentioner. Först när de är förknippade med moraliskt tvivelaktiga värderingar bör de bli föremål för diskussion. Våldet i sig är lika vanligt i den här genren som ridturer i den romantiska kärleksberättelsen. Hos Clancy finns som tidigare nämnt inga som helst moraliska betänkligheter vad gäller de godas våldsanvändning vilket det däremot gör i hamiltonromanerna. Jack Ryan kan inte sägas missbruka våld -- huruvida Coq Rouge gör det är den avgörande frågan som jag ska återkomma till senare.

9 Politikerbilden

Det är en utomordentlig viktig del av Guillous romanprojekt att granska politikernas förhållande till underrättelsetjänstens och säkerhetspolisens förehavanden. Det handlar egentligen om demokrati, om folkets insyn i vad politikerna sysslar med. I varje bok finns det någonting som bör hållas hemligt, någonting som inte under några som helst omständigheter får komma ut. Detta någonting är vanligtvis en lagöverträdelse av mer eller mindre allvarligt slag som polisen eller underrättelsetjänsten har gjort sig skyldiga till. Det handlar om ansvar. Vem eller vilka ska ta konsekvenserna när någonting läcker ut, vem är det som gav ordern o s v.

Ett återkommande uttryck i sammanhanget är ordet "deniability", "förnekandemöjligheten", det att kunna säga att man inte visste någonting, att man definitivt inte gav order om någonting som innebär grundlagsbrott eller dylikt. Guillous politikerbild, oberoende av partitillhörighet, oberoende av om det är Pierre Schori som står som förebild för kabinettssekreteraren Peter Sorman eller om det är Carl Bildt själv som vill profilera sig inför amerikanerna i Den enda segern , präglas alltid av detta hänsynstagande till opinionen och denna strävan att alltid kunna skylla ifrån sig -- om det går snett. Den bild som växer fram är en bild av en underrättelsetjänst som ställs inför alternativet att få beröm om operationen lyckas, d v s ingenting kommer ut och kravet av att behöva hävda sig själv i KU-förhör när det går snett. I I nationens intresse ska Coq Rouge beskydda en rysk avhoppare under resan från Kairo till Sverige. Han får ordern av ÖB: "Du skall med varje till buds stående medel försöka transportera vår avhoppare till Sverige."[47] Instruktionerna kommenteras så här:

Om Carl lyckades så hade ÖB alltså gett order, om Carl klantade sig hade ÖB inte gett order och då var det bara en örlogskapten som var ute och begick fel i tjänsten. Eftersom försvarsstabschefen höll i det operativa ansvaret så fick ju ÖB också deniablity inför regeringen om något gick åt helvete. Ett populärt amerikanskt ord det där, förresten. Och försvarsstabschefen fick ju använda sitt omdöme när det gällde att dra in eller inte dra in ÖB, liksom ÖB fick förhålla sig till regeringen, liksom hän själv, Samuel Ulfsson, fick förhålla sig till försvarsstabschefen, som Carl fick förhålla sig till hela rasket när han var ensam där ute på fältet.[48]

I de fall då Hamilton får direkta uppdrag från regeringen rör det sig alltid om mycket oklara order. När utredningen som ska fastställa om han är rysk spion fortfarande pågår skickar Sorman honom till Libanon som kunskapare i en gisslanaffär.[49] Han får explicit icke "ta onödiga risker" eller ens ta med sig vapen, men befriar svenskarna ändå slutligen med våld. När han talar om det för Sorman är dennes kommentar att det inte får komma ut. Själv fortsätter han att hävda att svenskarna blev fria tack vare den framgångsrika tysta diplomatin.

Det är naturligt att politikerbilden i böckerna huvudsakligen förmedlas genom underrättelsefolket. Det är de som agerar och är tvungna att förhålla sig till politikerna som ju trots allt alltid är deras överordnade. Men man har svårt för att undgå en känsla av att man inte tar politikerna helt på allvar inom "bolaget". De ses snarare som något slags nödvändigt ont, precis som demokratin i en sorts churchillsk anda ses som en dålig statsform, men dock i brist på bättre alternativ värd att försvara. När det ändå händer att någonting läcker ut blir det slutligen KU-förhör.[50] Där får Hamilton grundligt lura politikerna och framstå som hjälte.

Peter Antman skriver att bilden Jan Guillou målar upp helt och fullt understöder det politikerförakt som spridit sig i Sverige.

Men Guillous politiker är inte, som somliga kritiker hävdat, töntiga eller korrupta. Tvärtom, de är maktmänniskor, som möjligtvis är korrumperade av sin makt, men först och främst är de politiker i en värld där politiken bedrivs för sin egen skull. Framför allt är det nog så att Jan Guillou försöker förstå hur deras beslutsfattande går till och hur beroende av medierna de är.[]

Det är i Den hedervärde mördaren som bilden enligt Antman kommer fram tydligast. Där avslöjas inte bara Sveriges tvivelaktiga agerande under andra världskriget utan där skildras även ett slags laglöshet där säpo håller på med olaglig avlyssning och regeringen ber underrättelsetjänsten ta hand om saken och i efterhand diskuterar vem som gav ordern och till vem.

Problemet är bara att politikerna hos Guillou nästan alltid kommer undan med sina tvivelaktiga förehavanden. Detta påverkar nämligen romanernas moraliska dimension. I och med att det egentligen inte finns några goda politiker och dessutom större delen av pressfolket också är skurkar förblir underrättelsefolket de enda positiva krafterna i serien. Om Guillou verkligen vill visa att hamiltonfasonerna är priset för att försvara rättssamhället och demokratin, är det här om någonstans han hamnat i en återvändsgränd. Man kan nämligen inte skriva romaner där det bara finns skurkar. Läsaren behöver någon att identifiera sig med och då blir det trots allt Hamilton som är den minst skurkaktige i sällskapet.

Antman är på rätt spår när han konstaterar att det är poliserna Rune Jansson och Eva Britt Jönsson som företräder rättssamhället som ett slags "motbild till maktens beteende". För att förhindra att Hamilton blir alltför mycket hjälte plockar Guillou in ett gäng riktigt hederliga gamla poliser.

Genom sin berättelse om polisen lodar Guillou djupet i klyftan mellan svenska folket och de som är satta att bevaka och styra landet. Och det är i den klyftan, missnöjet lever, inte i klyftan mellan Hamilton och till exempel Säpo. Därför kan man inte, som Rosenberg och andra gjort, diskvalificera den guillouska maktutredningen med hänvisning till Hamiltons elitism.[]

Problemet är bara att poliserna inte lyckas med sina utredningar, i alla fall inte utan underrättelsetjänstens hjälp. Dessutom är det ju Hamilton som är huvudpersonen i romanerna. Det blir alltid problem när det bara är en bifigur som bär upp rättssamhället. Och inte heller kan man kräva av läsaren att han ska identifiera sig med en bifigur.

Guillous stora problem och kanske en förklaring till varför böckerna får så mycket kritik är just bristen på hederliga hjältar. I och med att så gott som alla viktiga personer i romanerna är skurkar kolliderar han med kravet på verklighetstrohet. Visserligen är det möjligt att alla politiker och säpopoliser är skurkar samt att underrättelsetjänsten går omkring och har ihjäl folk i nationens intresse och med politikernas godkännande, men troligt är det inte. Trolig är i själva verket snarare den verklighet Tom Clancy skildrar i sina romaner, där det alltid finns både goda och skurkaktiga representanter för alla grupper.

När även Hamilton blir alltmer ohederlig kolliderar Guillou dessutom med läsarens förväntning av att åtminstone han som thrillerhjälte ska vara god. Det är möjligt att Guillous ideologiska bakgrund här har lett till en motsättning mellan sanning och överdrift. För att kunna framföra sitt budskap tycker han sig behöva överdriva samtidigt som romanerna han skriver egentligen inte tål överdrifter eftersom de förstör det intryck av verklighetstrohet som alla fakta och detaljbeskrivningar annars ger.

10. Bilden av medierna

Om alla politiker i Jan Guillous romaner är skurkar så kan inte samma sak sägas om journalisterna. I själva verket finns det två typer av journalister i böckerna, de som i stort sett går etablissemangets (politikernas, polisens) ärenden och de som är kritiska och bedriver undersökande journalistik istället för att blint tro på de uppgifter källorna har försett dem med.

Journalisternas roll blir ännu mer intressant med tanke på att Guillou själv har påpekat att det är Erik Ponti på Dagens Eko och inte Hamilton som är hans alter ego i romanerna. Ett mycket talande exempel på detta finns redan i första boken där Ponti skuggas av norska säkerhetspoliser under en vistelse i Oslo, en sann händelse som Guillou själv råkat ut för.[51] Med tanke på detta kan man ju fråga sig vilka andra inslag i samband med Ponti som kan betraktas som sanna, men ännu mera intressant är naturligtvis relationen mellan Ponti och de andra journalisterna i böckerna.

Ett speciellt föremål för Guillous intresse är tidningen Expressen och reportern Per Wennström. Typiskt för honom och hans tidning i allmänhet är att de går säpos ärenden, d v s man publicerar säpos påstådda spaningsresultat så snart de har läckt ut, vilket vanligtvis går ytterst snabbt. Tidningen blir således ett led i den politiska kampanj som rutinmässigt körs från säpos sida så snart man fått ett nytt fall och som vanligtvis går ut på att man "letar kurder" av ett eller annat slag. Själva grundproblemet är naturligtvis egentligen säpos, det är inkompetensen där som gör att fallen hanteras på detta sätt. Men medierna har, som Guillou tydligen ämnar framhäva, ett eget ansvar. De får helt enkelt inte, som Wennström, gå på varje tokighet som kommer från säpos sida. Det är när Expressen blir säpos officiella organ någonting går snett.

I Den hedervärde mördaren lurar Hamilton just Expressens Per Wennström. För att sätta honom på plats lanserar Coq Rouge via säpo förfalskade dokument som går ut på att justitieministern har ett lesbiskt förhållande med en baltisk KGB-agent. Bara eftersom uppgifterna är officiellt säpo-material går Wennstöm på historien och publicerar allting i Expressen. Det är inte helt oväntat Erik Ponti som i Dagens eko sedan får avslöja bluffen.

Problemet är bara att Ponti, även om han företräder de goda i romanerna, inte heller förblir omanipulerad. Han slutar en rad avtal med Hamilton som oftast går ut på att en del av sanningen får komma ut för att rätta t ill det hela, men att avgörande detaljer fortfarande förblir hemliga. Om det är den här journalistiken Guillou förespråkar kan man inte låta bli att undra var skillnaden egentligen ligger, förutom att den ena sidan företräder den rätta sidan och värnar om rikets säkerhet medan de andra inte gör det -- aspekter som man säkerligen kan ha olika uppfattningar om.

Att medierna kan missbrukas av alla sidor är nog den slutsats man snarare borde dra av Guillous böcker. Näst sämst efter Expressen går det för TV-n. När konstitutionsutskottet förhör Hamilton, urartar tillställningen snarare i en direktsänd reklamshow för underrättelsetjänsten, samtidigt som publiciteten förhindrar all form av åtal för de brott agenterna kan tänkas ha begått.

Med tanke på att Jan Guillou själv är journalist kan man känna en viss tveksamhet inför skildringen av hans yrkesbröder, Erik Ponti medräknad. Men det är kanske inte minst därför han valde att satsa på författaryrket i stället.

11. Hamilton: god, ond eller nödvändig?

Den kritik som framförs oftast mot hamiltonromanerna är att Guillou där skulle förespråka ett samhälle där våldsbrott är tillåtna så länge de bara begås av den rätta sidan. Göran Rosenberg hävdar således att den världsbild som lanseras i böckerna är djupt antidemokratisk, elitistisk och politiskt livsfarlig.

Agent Hamilton har rekryterats in i ett hemligt svenskt brödraskap, OP 5, som sägs kämpa för demokrati och frihet. Det är i princip bara dess få medlemmar som begriper vad demokratin och friheten kräver. Chefen, DG eller Den Gamle, står över det partipolitiska käbblande samhället därute, han skiljer på Guds lag och människans förordningar, (1, s 186; 2, s52) vilket konkret innebär att han ser sig själv som Gud och lagen som till för att brytas. I själva verket är den goda, och för friheten nödvändiga, handlingen nästan alltid ett tjänstefel eller ett formellt lagbrott.

Allting sker dock under täckmanteln att man håller på att försvara demokratin, som helt enkelt inte kan försvaras med bara demokratiska metoder. Rosenberg konstaterar sammanfattningsvis att frågan om rätt eller fel till slut blir ett privat avgörande för Hamilton och hans gelikar.

Till sist är det bara töntarna på Expressen, Norrskensflamman och Dagens Nyheter som vägrar se det korrekta i att "i strid med grundlagen, avrätta egna medborgare". (4, s 432) Att tidningarna skulle ha rätt och Hamilton fel är inte den slutsats läsaren förväntas dra.

Peter Antman anför i sin artikel en bra förklaring varför Hamiltons moraliska status egentligen blir ett så stort problem i böckerna.

Carl Hamilton ingår även han i ett kollektiv -- det militära -- vars värderingar han övertar och för fram. Och eftersom vänstern endast bärs fram av enskilda personer, i böckerna främst av Hamilton själv, finns det ingen plattform utanför Hamiltons egen gemenskap som kan kritisera denna. Tystnaden kring Hamilton kan nämligen inte ens de sympatiskt skildrade poliserna väga upp eftersom de står för folket i romanerna och inte någon sorts vänster.

Enligt Antman måste böckerna ses som en försvarspolitisk doktrin. Tesen är att det pågår ett ständigt krig mellan världens underrättelsetjänster, i vilket även Sverige har del. Det gäller att ständigt skydda nationen och därmed demokratin. Den centrala frågan är nu om detta ska ske till vilket pris som helst. Militären fattar sina beslut enligt en egen inre logik som ibland krockar med politiken. När detta händer blir det problem -- och det är precis de problem Guillou skildrar i sina romaner. Men för Antman är det ingen självklarhet att Guillou anser att så bör det gå till. Visserligen konstaterar han att det lätt kan verka så, att Guillou verkligen tycker att demokratin ska försvaras till vilket pris som helst.

Det som enligt Antman dock talar emot denna uppfattning är det faktum att Hamilton faktiskt tar skada av sin våldsutövning. Guillou skulle alltså genom att psykologisera våldets följder vilja ta avstånd från det. Hamilton blir alltmer skadad av våldet och skulle mycket väl i sista boken kunna hamna på mentalsjukhus. Men genom att välja detta sätt att ta sig an frågeställningen, gör Guillou alla de tolkningar möjliga som t ex Lisbeth Larsson lanserat. Antman kallar det ett misslyckande.

Frågan är dock om Guillou egentligen hade något val. Visserligen hade han kunnat föra en utförlig diskussion om underrättelsetjänstens och dess verksamhet etiska och moraliska dimensioner. Men man kan misstänka att den kanske inte heller hade lett till något avgörande ställningstagande. Guillou kan ju tänkas inte heller själv ha någon l ösning på problemet. Frågan om vad som är tillåtet i krig eller om demokratin är värd att försvaras till varje pris är kanske ställd fel. Spörsmålet måste kanske avgöras inför konkreta situationer, snabbt och i varje enskilt fall, precis sådana beslut som jämt fattas i Coq Rougeromanerna. Hamilton är ju inte minst själv medveten om att det oftast rör sig om moraliska överväganden. I Fiendens fiende påpekar han för DG som just har gett honom i uppdrag att mörda Sandström. "Vad vi har talat om är ju inte ett tekniskt utan ett moraliskt problem."

Men det bör poängteras att det egentligen inte behöver vara det romanerna handlar om. De skildrar mera en potentiell verklighet än de diskuterar om denna verklighet, om den alltså vore verklig, borde se ut som den gör i böckerna. I stället får läsaren fråga sig om den skulle kunna göra det. Därför är Hamilton nödvändig, oavsett om han är god eller ond.

I och med att Guillou valt att ta upp moraliska konflikter i den form han gjort, uppstår dock ytterligare ett problem som kanske kan kasta lite mera ljus över frågan varför hamiltonböckerna gett upphov till så mycken diskussion. När Guillou deklarerar att han precis som Sjöwall/Wahlöö ville använda thrillergenren till att framföra ett politiskt budskap och väcka debatt utgår han nämligen ifrån en felaktig utgångspunkt. Sjöwall/Wahlöös böcker är inte thrillers. Enligt Palmers definition innehåller de visserligen både en hjälte (Martin Beck) och en konspiration, men hjälten är inte ensam bärare av läsarens sympati. I stället skildras de flesta brottslingarna med en rejäl portion medlidande samtidigt som hjältens status minskas av att han ideligen misslyckas, oftast avslöjas konspirationen inte p g a hjältens ingripande utan av en ren slump. Palmer kallar berättelser av detta slag för anti-thrillers, och de är utomordentligt lämpade att framföra samhällskritik.

Det klassiska thrillerreceptet däremot kräver en hjälte som alltid står på den goda sidan och vars handlingar är rättfärdigade antingen endast genom hans godhet, eller genom det faktum att han utsätts för mera ont än han själv tillfogar andra. Läsarnas sympatier ligger enkom hos hjälten och en diskussion av hjältens moraliska status blir därmed en omöjlighet. Den klassiska thrillern, om den har ett politiskt budskap över huvud taget, representerar en konservativ ideologi. Den kan per definition inte användas att kritisera samhället utan bara de krafter som hotar det. Vad gäller Guillous romaner kan man invända att de då väl inte är några thrillers.

Men problemet är att de följer receptet alltför noga för att inte av både publik och forskning anses vara just thrillers. Guillous avsikt tycks ju också ha varit att skriva sådana och man kan säga att han onekligen har lyckats med företaget. Visserligen överensstämmer inte böckerna alltid till 100% med definitionen, men Palmers två grundläggande ingredienser finns tyvärr alltid med -- och dessutom i rätt så tydlig form. Hamiltons status som "competitive hero" är odiskutabel och att det alltid finns en konspiration som hotar den bestående ordningen är uppenbar. Enligt Guillous koncept är det ju just extrema hotsituationer som möjliggör diskussionen av extrema reaktioner, mest i form av extremt våld. Men eftersom thrillergenren per definition kräver att hjälten alltid ska ha läsarens sympati kan inte hans handlingar vara föremål för diskussion. Och Hamilton har läsarens sympati -- enligt definitionen åtminstone så länge denne läser boken -- vilket inte kritikerna kan acceptera eftersom Coq Rouge ju inte är moraliskt ren.

Frågan är således om Guillou försöker få Hamilton att te sig alltmer tvivelaktig inför läsaren och om läsaren kan acceptera denna tolkning eller om det faktum att han läser en thriller får honom att godta i stort sett vilka ohederligheter som helst från Hamiltons sida. Definitionen säger ju inte att hjälten alltid måste vara objektivt god, det räcker med att han är "godare" än skurkarna. Det är tänkbart att Guillou tror sig kunna lösa denna konflikt, men så länge kritiken tar fasta på allt annat än hans uttalade intention kan man anta att han inte lyckats.

Risken finns alltså att en stor del av läsarna inte funderar över Hamiltons våldutövande och dess legitimitet, helt enkelt eftersom de inte funderar över böckerna alls efter det att de har läst dem. Genrens form skulle då gjort att Guillous intention inte nått fram som önskat, eftersom den effektivt dolts av den genres mekanismer som han själv har valt. För att hans intention ska slå igenom tydligare, skulle han behöva fjärma sitt skrivande mera från genrens recept, precis som Sjöwall/Wahlöö har gjort skulle han då skrivit anti-thrillers.

12. Slutord

Samtidigt som romanerna om Carl Hamilton har blivit en stor försäljningssuccé har de fått en hel del dålig kritik av professionella litteraturbedömare. Kritiken kretsar förutom kring Guillous talanger som skönlitterär författare (en aspekt som ej varit föremål för denna uppsats) huvudsakligen kring våldsskildringarna i böckerna och frågan huruvida huvudfiguren representerar en antidemokratisk, elitistisk och omoralisk samhällssyn. Oftast kopplas frågorna ihop, d v s samhällssynen härleds av hur Hamilton agerar i romanerna. Redan detta är egentligen en tvivelaktig utgångspunkt, för inte behöver väl en roman alltid spegla det författaren förespråkar.

De skribenter som varit mindre kritiska till Guillous romanprojekt har huvudsakligen tagit fasta på det nya i det. De har sett böckerna som ett försök att skildra dagens svenska samhälle inom en beprövad och "läsarvänlig genre". Vad gäller våldbeskrivningarna har det hävdats att de är en naturlig del av genren och att våldet i böckerna på intet sätt försvaras utan att Guillou i stället ville visa dess effekter på människorna, även på dem som utövar det.

Genom att undersöka hur våldsskildringarna används hos Guillou och inom genren, har jag kommit fram till att problemet inte så mycket ligger i det att våldet skildras -- eller för den delen hur det skildras -- utan att det är förknippad med moraliskt tvivelaktiga värderingar. Enligt min tes är det dock varken Guillous mening att försvara eller kritisera dessa utan i stället visa att de är möjliga i verkligheten. Men just genom att i stort sett avhålla sig ifrån att kommentera den verklighet han målar upp för läsaren, lägger han själv grunden för den kritik som uppkommit.

Samtidigt kräver den genre Guillous skriver i att läsarens sympati alltid ska ligga hos Hamilton vilket i princip omöjliggör diskussionen av hans handlingars legitimitet. Det han vill uppmuntra till omöjliggör han genom att skriva inom ramarna för en "okritisk genre". Även om Guillou skulle vilja uttala sig mot Coq Rouges moralbegrepp skulle han inte kunna göra det utan att ändra på romanernas fundamentala struktur. Han skulle behöva skriva anti-thrillers istället för thrillers. Att kritisera samhället utanför Hamilton kan däremot vara möjligt så länge inte Hamilton framstår i dålig dager.

Ytterligare ett problem med romanprojektet är bristen på hederliga hjältar, någonting som enligt min mening motverkar den verklighetstrogna bilden Guillou annars lyckas presentera. Men överdriften kan ju också ha ett syfte, t ex att öka uppmärksamheten för problemet.

Det finns naturligtvis mycket mer att skriva om Jan Guillous romaner. En aspekt som jag helt har bortsett ifrån är likheten mellan personerna i romanerna och existerande svenska politiker, militärer, journalister o s v och det som skulle kunna kallas satir i böckerna. Den är en viktig del av romanprojektet och skulle kunna utgöra ett eget uppsatsämne. Även politikernas och mediernas roll skulle kunna behandlas mera ingående än vad som har skett i denna uppsats.

13. Litteratur

Böcker

Clancy, Tom, Påtaglig fara, 1990
Clancy, Tom, Summan av skräck, 1992
Guillou, Jan, Coq Rouge, 1986
Guillou, Jan, Den demokratiske terroristen, 1987
Guillou, Jan, I nationens intresse, 1988
Guillou, Jan, Fiendens fiende, 1989
Guillou, Jan, Den herdervärde mördaren, 1990
Guillou, Jan, Vendetta, 1991
Guillou, Jan, Ingen mans land, 1992
Guillou, Jan, Den enda segern, 1993
Palmer, Jerry, Thrillers -- Genesis and Structure of a Popular Genre, 1978.

Artiklar

Antman, Peter, "Hamilton, Sverige och moralen", i Att läsa värden, 1992, s.153-178.
Boëthius, Ulf, "Populärlitteraturen -- finns den?", i Tidskrift för Litteraturvetenskap 2/1992, s.3-16.
Eco, Umberto, "Berättarstrukturerna hos Ian Fleming", i Form och struktur, 1971.
Enander, Crister, "Hamilton föddes i fängelset", i Folket i Bild 7/92, s.2-7.
Engman, Kerstin, "En svensk James Bond", i Fönstret, 6/91, s.32.
Eriksson, Magnus, "Våldets fascination", i SvD, 26/11-89.
Hofsten, Hans von, "Guillou gårdvar för rättssamhället", i SvD, 10/12-89.
Holm, Birgitta, "Sanningen om Sherlock Holmes", i Krut 9/1979, s. 20-41.
Larsson, Lisbeth, "Det svenska 80-talets manlige agent", i Tidskrift för litteraturvetenskap, 2/91, s.28-38.
Lundin Bo "Coq Rouge VII: En flirt med Jackie Collins", i Jury, 3/92.
Rosenberg, Göran, "Jan Guillou, agent Hamilton och föraktet för politiken", i Moderna Tider, 8-9/91, s.64-67.
Åberg, Berit, "När ubåtar krockar med demokratin", i Vi, 3/93, s.6-9 och 56.

[1]Antman redovisar närmast en statistisk undersökning av hur många recensioner som varit positiva, hur många som varit negativa o s v.

[2]Eco, Umberto, "Berättarstrukturen hos Ian Fleming", i Form och struktur, 1971, s.230-268.

[3]Exempel på denna sorts forskning är Ulf Boëthius "Populärlitteraturen -- finns den?" i Tidskrift för litteraturvetenskap 2/1990, s.3-16 och Birgitta Holms "Sanningen om Sherlock Holmes" i Krut 9/1979, s. 20-41.

[4]Palmer, Jerry, Thrillers -- Genesis and Structure of a Popular Genre, 1978.

[5]ibid. s. 82.

[6]ibid. s. 20.

[7]Enander, Crister, "Hamilton föddes i fängelset", i Folket i Bild 7/92, s.2-7.

[8]Detta är i och för sig en intressant reaktion. Vilken "vanlig" människa som helst hade förmodligen, om hon över huvud taget hade upptäckt skuggorna, blivit vettskrämd. Så dock icke den iskalle IB-avslöjaren.

Misstanken tränger sig på att ifrågasätta autenticiteten av denna historia, samtidigt som jag är benägen att tro honom. Varför skulle han ljuga om tillkomsthistorien av sin första bok?

[9] Episoden finns i 2:a kapitlet, s.18-38 i pocketupplagan.

[10]I "Hamilton föddes i fängelset".

[11]Angående begreppen detaljtrohet och verklighetstrohet se kapitel 6.

[12]På så vis är detaljskildring mycket vanlig i thrillern även om den, som vi har sett, inte är ett krav enligt Palmers definition av genren.

[13] i Åberg, Berit, "När ubåtar krockar med demokratin", i Vi, 3/93, s.6-9 och 56.

[14]i Enander, Crister, "Hamilton föddes i fängelset", i Folket i Bild 7/92, s.2-7.

[15]Dan Forsberg har i sin B-uppsats Mottagandet av Jan Guillous agentromaner (Linköpings universitet vt 1994) gjort ett sådant försök. I sin uppsats jämför Forsberg kritikernas mottagande av romanen med publikens. För publikens inställning gör då just försäljningssiffrorna det enda underlaget. Forsberg hävdar att försäljningen av romanerna ökat fr o m Fiendens fiende, men beräkningen är endast baserad på 1:a upplagan, viket förvränger bilden eftersom just de första romanerna såldes mycket bättre i pocket än de senare (Forsberg konstaterar detta själv). Dessutom konstaterar Forsberg mycket r iktigt att de flesta läsare läser alla hamiltonromaner allt eftersom, oberoende av vilken de läst först.

[16]Antman, Peter, "Hamilton, Sverige och moralen", i Att läsa värden, 1992, s.153-178.

[17]Larsson, Lisbeth, "Det svenska 80-talets manlige agent", i Tidskrift för litteraturvetenskap, 2/91, s.28-38.

[18]Bland filmcitaten kan särskilt nämnas de som är hämtade ur filmen Top Gun. På sidan 46 i Den enda segern säger exempelvis Tessie till Carl så här när denne är deprimerad och helst vill sluta: "När vi först träffades var du större än livet. Och se på dej själv nu! Du skulle inte stå ut om du inte flög fram i Mach 2 med eld i håret." Detta fick även Tom Cruise höra av Kelly McGillis när hans flygarkompis just omkommit vid ett misslyckat räddningsförsök med katapultstolen. (Fler Top Gun-citat: Den enda segern, s. 9 och 445, det senare t o m uttryckligen omnämnt som sådant; Vendetta , s. 204 och s.242, här t o m på engelska; Den hedervärde mördaren, s. 186 och s. 258f.)

[19]Larsson anknyter här till Umberto Ecos "Berättarstrukturerna hos Ian Fleming", i Form och struktur, 1971.

[20]Att hamiltonserien inte helt uppfyller thrillergenrens krav har påpekats av fler kritiker, t ex Bo Lundin i "Coq Rouge VII: En flirt med Jackie Collins", i Jury, 3/92, s. 20-22. Han konstaterar helt riktigt att den allt tilltagande psykologiseringen av Hamiltons problem samt hans förhållanden till olika kvinnor (utan vilka psykologiseringen ej skulle hålla) närmar böckerna "den personfixerade romantiska kändisboken" på agentromanens bekostnad. Men inte heller Lundin tycks ha en klar definition av begreppet thriller eller för den delen agentroman att falla tillbaka på.

[21]Engman, Kerstin, "En svensk James Bond", i Fönstret, 6/91, s.32.

[22]Umberto Eco konstaterar att Bond visserligen tillåter sig "grubblerier över sanningen och rättvisan, över livet och döden", men aldrig annat än "under de sällsynta ögonblicken av leda, företrädesvis upplevda i barer vid flygfälten" och "alltid som ett tillfälligt dagdrömmeri, utan att låta sig förvillas av tvivel".

[23]Rosenberg, Göran, "Jan Guillou, agent Hamilton och föraktet för politiken", i Moderna Tider, 8-9/91, s.64-67.

[24]Här har Rosenberg faktiskt rätt. Problemet är dock mindre att inte Guillou skulle vilja tillåta Hamilton att bli osympatisk utan att det enligt Palmers thrillerteori inte är möjligt att hjälten blir osympatisk. (Se s.11 "The exitement that every thriller reader demands is the moral sympati accorded the hero (...)").

[25]von Hofsten, Hans, "Guillou gårdvar för rättssamhället", i SvD, 10/12-89.

[26]Med verklighetstrohet menar jag ambitionen att den skildrade historien uppvisar tillräckligt stor överensstämmelse med verkliga förhållanden att den antas kunna hända i verkligheten om de givna omständigheterna skulle föreligga. Detaljtrohet är däremot berättargreppet att skildra alla detaljer av skeenden, personer, företeelser, platser o s v.

[27]Skillnaderna är dock stora. Den klassiska realistiska romanen skildrar oftast en lägre samhällsklass, medan Coq Rouge onekligen rör sig i en elitär värld. På så sätt skulle jämförelsen med Sjöwall/Wahlöös Marin Beckdekalog kunna ge intressanta resultat: där är det nämligen de lägre klasserna som skildras.

[28]Eriksson, Magnus, "Våldets fascination", i SvD, 26/11-89.

[29]Eftersom polisen i dekalogen ej heller gör sig skyldig till moraliskt tvivelaktiga handlingar faller dessutom hela den maktpolitiska dimensionen. Samhällskritiken framgår där av resultatet av samhällssystemet och inte dess tjänares handlingar.

[30]Ofta har ironin hos Guillou också en politisk funktion. Den underblåser där den bild av inkompetens som är central i romanerna. Ett exempel finns i Vendetta. När Carl undrar varför inte säkerhetspolisen kan utföra uppdraget i Italien lika bra som underrättelsetjänsten svarar Samuel Ulfsson: "Det fattar du väl att det inte går att skicka säkerhetspoliser på sånt, dom skulle ju bara komma hem med någon apporterad kurd i stället". (s. 30)

[31]Tom Clancys roman Clear and Present Danger, 1989, (Påtaglig fara, 1990) blev 80-talets mest sålda roman i USA.

[32]Det finns en scen i Den enda segern som jag har svårt att inte se som en direkt pik mot Clancy. Hamilton får där i uppdrag att förstöra kärnvapensmugglarnas förråd i öknen. Det är tänkt att amerikanska flygvapnet sedan ska flyga ut honom och hans medhjälpare. Hamilton förmodar dock mycket riktigt att amerikanerna tänker svika dem och kontaktar det franska flygvapnet som räddar dem. Sådant skulle aldrig kunna hända hos Clancy! Självaste Jack Ryan får i Påtaglig fara flyga ner till Sydamerika för att undsätta och flyga ut en vid det laget nästan helt utplånad insatsstyrka.

[33]Ett bra exempel är här beskrivningen av hur en kärnladdning kan byggas och användas i terroristiskt syfte i Tom Clancys Summan av skräck.

[34]Det finns visserligen gränsfall. I Påtaglig fara skildras t ex en liknande sveksituation som i Guillous Den enda segern. Där är det dock enstaka korrupta personer inom systemet som bär ansvaret och situationen räddas av de goda inom samma system.

[35]I sin analys av James Bondromanerna poängterar Umberto Eco visserligen att Ian Fleming just icke skildrar våldet på ett detaljerat sätt utan en massa små oviktiga detaljer. Å andra sidan är inte verklighetstrohet ett mål i bondromanerna och det hävdar inte heller Eco.

[36]s. 144f i pocketutgåvan.

[37]s. 6 i pocketutgåvan.

[38]sida 5 i första upplagan.

[39]ibid. sida 35.

[40]Som vi har sett är det dock inget krav av genren i sig att hotet mot ordningen yttrar sig i våldsdåd och det finns undantag, t ex psykologiska thrillers eller agentromaner där operationen går att genomföra utan någon som helst insats av våld. De flesta thrillers följer dock det nämnda mönstret.

[41]IPåtaglig fara, s. 17.

[42]ibid. s. 32.

[43]Det är inte utan en viss tillfreddställelse att man ibland konstaterar faktafel i böckerna. Så har t ex Jan Guillou fel när han i Den enda segern använder flygplansbeteckningen F-18 Tomcat (sida 444). Ett sådant plan finns nämligen inte. Det är F-14 som har kodbeteckningen Tomcat, medan F-18 kallas för Hornet.

[44]Påtaglig fara, s. 691.

[45]ibid. s. 699.

[46]Tom Clancy,The Sum of all Fear , 1991 (Summan av skräck , 1992, s.668).

[47]I I nationens intresse s. 136.

[48]ibid. s. 138.

[49]I Fiendens fiende.

[50]Vill man vara elak skulle man kunna säga att bara dåliga agentromanförfattare tror att hemliga operationer av större skala verkligen kan hållas hemliga. I själva verket har allt som är hemligstämplat nog en tendens att komma ut förr eller senare, just därför att det är hemligstämplat. Expressens hantering av en fejkad hemlig rapport i Den hedervärde mördaren är här ett klassiskt exempel. Hade pappret inte kommit från en hemlig källa på säpo hade man nog aldrig trott på uppgifterna som gick ut på att justitieministern var lesbisk.

[51]Se kapitel 4.



På www.lyngstad.info kan du også finne:

[Viktoria] [Tid og rom] [RS Cosworth] [Hamilton] [Slektstre]

e-postadresse

Takk til alle som frivillig eller ufrivillig har bidratt eller inspirert til disse sidene.
Innholdet kan kopieres, men undertegnede gir ingen garantier med hensyn til opphavsrett.
Eventuelle feil på sidene er kun mine egne. Š 2003-2008 Ole Dahl